Medfödd glykosyleringsrubbning typ 1a (PMM2-gen)

Medfödda glykosyleringsrubbningar är medfödda metabolismfel som kännetecknas av defekt aktivitet hos enzymer som är involverade i glykosyleringsprocesser (modifiering av proteiner och andra makromolekyler genom tillsats och bearbetning av oligosackaridsidkedjor). Den vanligaste av dessa är kongenital glykosyleringsstörning typ 1a som orsakas av en brist på enzymet fosfomannomutas 2 och nedärvs enligt ett autosomalt recessivt mönster.

Denna störning uppskattas förekomma i den allmänna befolkningen med en frekvens på mellan 1 fall per 50 000-100 000 individer.

Tre grupper urskiljs beroende på kliniska kännetecken och symtomens svårighetsgrad: infantil, sen infantil och vuxen form. Den infantila formen är den allvarligaste och utvecklas efter födseln, med axial hypotoni, hyporeflexi, strabism och utvecklingsförsening. Symtomen kan vara mycket allvarliga och det finns fall med svåra neurologiska skador där patienterna inte överlever mer än ett år. Cerebellär hypoplasi, hepatomegali och retinitis pigmentosa kan förekomma.

I den sena infantila formen (debut mellan 3-10 år) förekommer hypotoni, ataxi, försenad motorisk och språklig utveckling, kramper, retinitis pigmentosa och skelettabnormaliteter.

När symtomen utvecklas i vuxen ålder är de vanligtvis mindre allvarliga, perifer neuropati och retinitis pigmentosa förekommer. Skelettstörningar och för tidigt åldrande, utvecklingsdefekter i gonaderna såsom hypogonadism och ökad risk för djup ventrombos har också observerats.

Behandling av patienter med medfödd glykosyleringsstörning är symtomatisk. Vid den svåra infantila formen ingår vård för att säkerställa kaloriintaget (användning av nasogastrisk sond eller gastrostomisond). Standardbehandling vid kramper. Uppföljning av ett multidisciplinärt team med hematologer, immunologer, nefrologer, oftalmologer, fysioterapeuter och talterapeuter krävs.