Primär hyperoxaluri typ 1 (PH1)

Primär hyperoxaluri (PH) tillhör en grupp metaboliska sjukdomar som kännetecknas av ackumulering av oxalat i njurarna och andra vävnader. Den orsakas av förändringar i främst tre gener som definierar de tre typerna av primär hyperoxaluri, PH1, PH2 och PH3.

Den vanligaste och allvarligaste typen av hyperoxaluri är PH1, som beror på mutationer i AGXT-genen. Prevalensen för PH1 är mindre än 3 fall per miljon invånare, med en högre incidens i länder i Nordafrika och Mellanöstern.

Det finns en betydande heterogenitet i symtom och uppkomst av PH1. Den infantila formen av sjukdomen uppträder under de första levnadsmånaderna och orsakar tillväxthämning, ansamling av kalciumoxalatkristaller i njurarna och/eller njur- och urinvägsstenar. Det finns en andra, mindre allvarlig form som uppträder i barndomen och tonåren och som orsakar återkommande njur- och urinvägssten.

Det är ibland först i vuxen ålder som symtomen uppträder. Ibland eller återkommande ackumulerar patienter oxalatnjurstenar, som i vissa fall kan leda till njursvikt på grund av den obstruktion de orsakar i njurarna. Om oxalatnivåerna når mycket höga nivåer i blodet kan andra organ påverkas, vilket t.ex. kan leda till hjärtproblem och ökad risk för benbrott.

Tidig och intensiv behandling är nödvändig för att upprätthålla njurfunktionen, vilket innebär att kalciumoxalatavlagringar måste minimeras. Man använder riklig diures, tillförsel av vitamin B6 (pyridoxin) och behandling med kristalliseringshämmare för kalciumoxalat (citrat, pyrofosfat och magnesium). När patienterna utvecklar njursvikt övervägs möjligheten till njur- och levertransplantation.

Lumasiran är ett RNA-interferensbaserat läkemedel som 2020 godkändes av både EMA (European Medicines Agency) och FDA (US Food and Drug Administration) för specifik behandling av PH1 på grund av dess förmåga att minska oxalatproduktionen. Dess effekt när det gäller att bevara njurfunktionen på lång sikt studeras fortfarande.