Pyruvatkinasbrist

Pyruvatkinasbrist (PKD) är en genetisk blodsjukdom som orsakar kronisk icke-spherocytisk hemolytisk anemi och är den vanligaste enzymdefekten i den glykolytiska vägen. Den glykolytiska vägen är en metabolisk process som genererar energi från glukos.I röda blodkroppar spelar glykolysen en viktig roll för att upprätthålla deras struktur och funktion och det har observerats att bristfällig PK-aktivitet leder till för tidig destruktion av röda blodkroppar i mjälte och lever.

Prevalensen av PKD uppskattas till mellan 1:20 000 och 1:300 000 i kaukasiska populationer och ökar i malariaendemiska områden, där den kan ha en fördel eftersom den ger ett visst skydd mot malaria.

Den kliniska bilden av PKD är mycket varierande och symtomens svårighetsgrad varierar kraftigt, från patienter med få eller inga symtom till patienter som utvecklar svår hemolytisk anemi som kräver behandling med regelbundna transfusioner av röda blodkroppar.

Den uppträder vanligen under nyföddhetsperioden, men det är inte ovanligt att vissa patienter går odiagnostiserade fram till vuxen ålder. Symtomen är lindrig till svår hemolytisk anemi, gulsot, förstorad mjälte (splenomegali) och ökat antal retikulocyter eller omogna röda blodkroppar (retikulocytos).

Neonatal gulsot behandlas ofta med ljusbehandling och vätsketillförsel, vilket kan bidra till att undvika utbytestransfusion. Nyfödda utan tecken på gulsot och/eller mild anemi diagnostiseras dock ibland inte förrän hemolys eller mer allvarliga symtom uppträder.

Patienter med lindrig PKD behöver vanligtvis ingen behandling. Patienter med svår PKD behandlas vanligtvis med blodtransfusioner, kirurgiskt avlägsnande av mjälten (splenektomi) och läkemedel för att avlägsna överflödigt järn från blodet (kelatbehandling). Nya lovande behandlingar är på väg, t.ex. användning av en liten molekyl som kallas AG-348, en allosterisk aktivator av PK, som är under utveckling och vars säkerhet och effekt har visats i fas I- och II-studier.