Glioblastom

Glioblastom (GBM) är den vanligaste och mest elakartade av tumörerna i det centrala nervsystemet. Den har sitt ursprung i gliacellerna, som ansvarar för att stödja cellerna i nervsystemet. Den är snabbväxande och kan förekomma i alla åldrar, även om den är vanligare hos vuxna. På grund av sin malignitet är de tumörer med dålig prognos. Incidensen är mycket låg och överstiger inte 2-3 fall per 100 000 invånare.

De exakta orsakerna till glioblastom är okända. Det kan utvecklas från ett diffust astrocytom eller ett anaplastiskt astrocytom (sekundära glioblastom), men i de flesta fall uppstår det de novo, utan några tecken på tidigare neoplasi.

Joniserande strålning är för närvarande den enda otvetydiga riskfaktor som identifierats för glia- och meningealtumörer. Studier visar att strålning mot skallen, även i låga doser, kan öka risken för gliatumörer, med en latenstid på upp till 20 år efter exponeringen.

Andra faktorer kan också bidra till att sjukdomen utvecklas:

• Sjukdomar av genetiskt ursprung som predisponerar för tumörbildning, t.ex. neurofibromatos typ 1 och typ 2, Lynch syndrom, Turcot syndrom och Li-Fraumeni syndrom.
• Även om tumören kan utvecklas när som helst är den vanligast efter 45 års ålder.
• Kön, eftersom det är något vanligare hos män än hos kvinnor.

Eftersom glioblastom kan växa snabbt är de vanligaste symptomen oftast orsakade av ökat tryck i hjärnan. Dessa symtom kan vara huvudvärk, illamående, kräkningar och dåsighet. Dessutom kan kramper, progressiv kognitiv dysfunktion, personlighetsförändringar, beteendeförändringar och minnesförlust förekomma.

Beroende på var tumören sitter kan patienterna utveckla en rad olika symtom, t.ex. svaghet på ena sidan av kroppen, minnesförlust och/eller talsvårigheter och synförändringar.

Det finns ingen heltäckande förebyggande åtgärd för utveckling av glioblastom, men i vissa fall kan undvikande av modifierbara riskfaktorer bidra till att minska risken. För närvarande är den enda identifierade riskfaktor som tydligt förknippas med utvecklingen av dessa tumörer exponering för joniserande strålning.

Exponering för joniserande strålning kan ske på olika sätt:

• Intern exponering: sker när radionukliden inandas, intas eller injiceras.
• Extern exponering: sker när det radioaktiva materialet finns i miljön.

De personer som exponeras mest för denna typ av strålning är astronauter (från kosmisk strålning), medicinsk röntgenpersonal, forskare och personal i radioaktiva anläggningar. Dessutom kan ytterligare exponering förekomma vid varje röntgenundersökning och nukleärmedicinsk undersökning.