Gliom

Gliom är en allvarlig typ av tumör som utvecklas i det centrala nervsystemet. Den härstammar från gliaceller, som ansvarar för att stödja nervcellerna och hjälpa dem att upprätthålla en korrekt funktion. De kan påverka hjärnans funktion och kan vara livshotande, även om deras egenskaper och tillvägagångssätt beror på typen av gliom och dess lokalisering. De är sällsynta och drabbar 6 av 100 000 personer.

Liksom för de flesta hjärntumörer är den exakta orsaken till utvecklingen av gliom okänd, även om man antar att de beror på samspelet mellan genetiska faktorer och miljöfaktorer. Dessutom har man identifierat riskfaktorer som kan bidra till utvecklingen av gliom:

• Diagnos av gliom är vanligast efter 45 års ålder, även om det kan inträffa i alla åldrar. Vissa typer av gliom, t.ex. ependymom, är vanligare hos barn och unga vuxna.
• Exponering för joniserande strålning. Detta är den viktigaste riskfaktorn för utveckling av gliom. Personer som utsätts för denna typ av strålning (röntgenstrålar, strålbehandling av cancer, strålning från atombomber etc.) har en högre risk att drabbas av denna typ av tumör.
• Syndrom som ökar benägenheten att utveckla tumörer, t.ex. Lynch syndrom eller Li-Fraumeni syndrom.

Symtomen på gliom varierar beroende på tumörens lokalisation och typ, men de vanligaste är följande:

• Huvudvärk.
• Illamående eller kräkningar.
• Förvirring eller nedsatt hjärnfunktion.
• Minnesförlust.
• Personlighetsförändringar.
• Balansproblem
• Kramper
• sluddrigt tal
• problem med synen

Symtomen kan förvärras eller förändras när tumören växer och trycker ihop olika delar av hjärnan, vilket ökar svullnaden och trycket i skallen. Om tumören utvecklas i ryggmärgen kan den orsaka smärta, svaghet och domningar i extremiteterna.

Det finns ingen heltäckande förebyggande åtgärd för utveckling av gliom, men i vissa fall kan undvikande av modifierbara riskfaktorer bidra till att minska risken. För närvarande är den enda identifierade riskfaktor som tydligt förknippas med utvecklingen av dessa tumörer exponering för joniserande strålning.

Exponering för denna typ av strålning kan ske på olika sätt:

• Intern exponering: sker när radionukliden inandas, intas eller injiceras.
• Extern exponering: sker när det radioaktiva materialet finns i miljön.

De personer som exponeras mest för denna typ av strålning är astronauter (från kosmisk strålning), medicinsk röntgenpersonal, forskare och personal i radioaktiva anläggningar. Dessutom kan ytterligare exponering förekomma vid varje röntgenundersökning och nukleärmedicinsk undersökning.