Gliom

Gliom är en typ av allvarlig tumör som utvecklas i det centrala nervsystemet. Det har sitt ursprung i gliaceller, som ansvarar för att stödja nervceller och hjälpa dem att bibehålla sin korrekta funktion. Gliom kan påverka hjärnfunktionen och vara potentiellt livshotande, även om deras egenskaper och tillvägagångssätt beror på typen av gliom och dess placering. De är sällsynta och påverkar 6 av 100 000 människor.

Som med de flesta hjärntumörer är den exakta orsaken till utvecklingen av gliom okänd, även om det antas att de är en följd av interaktionen mellan genetiska och miljömässiga faktorer. Dessutom har riskfaktorer identifierats som kan bidra till deras förekomst:

• Diagnosen av gliom är vanligare efter 45 års ålder, även om det kan förekomma i alla åldrar. Vissa typer av gliom, såsom ependymom, är vanligare hos barn och unga vuxna.
• Exponering för joniserande strålning. Detta är den viktigaste riskfaktorn för utveckling av gliom. Personer som utsätts för denna typ av strålning (röntgenstrålar, cancerstrålbehandling, strålning från atombomber etc.) har en högre risk att utveckla denna typ av tumör.
• Syndrom som ökar benägenheten att utveckla tumörer, såsom Lynch-syndrom eller Li-Fraumeni-syndromet.

Symtomen på gliom varierar beroende på dess placering och typ av tumör, även om de vanligaste är följande:

• Huvudvärk.
• Illamående eller kräkningar.
• Förvirring eller nedsatt hjärnfunktion.
• Minnesförlust.
• Personlighetsförändringar.
• Balansproblem.
• Anfall.
• Svårigheter att tala.
• Synproblem.

Symtomen kan förvärras eller förändras när tumören växer och trycker på olika delar av hjärnan, vilket ökar svullnaden och trycket i skallen. Om tumören utvecklas i ryggmärgen kan den orsaka smärta, svaghet och domningar i lemmarna.

Det finns ingen fullständig förebyggande åtgärd för utvecklingen av gliom; i vissa fall kan dock undvikande av modifierbara riskfaktorer hjälpa till att minska risken. För närvarande är den enda identifierade riskfaktorn som tydligt förknippas med utvecklingen av dessa tumörer exponering för joniserande strålning.

Exponering för denna typ av strålning kan ske genom olika vägar:

• Intern exponering: uppstår när radionukliden inhaleras, intas eller injiceras.
• Extern exponering: uppstår när radioaktivt material finns i miljön.

Personer som är mest utsatta för denna typ av strålning inkluderar astronauter (på grund av kosmisk strålning), röntgenmedicinsk personal, forskare och personal vid radioaktiva anläggningar. Dessutom kan ytterligare exponeringar uppstå vid varje röntgenundersökning och nukleärmedicinsk procedur.