Hashimotos sköldkörtelinflammation

Hashimotos tyreoidit, även känd som kronisk lymfocytär tyreoidit, är en autoimmun sjukdom som drabbar sköldkörteln. Denna sjukdom kännetecknas av en ökning av sköldkörtelns volym, infiltration av lymfocyter i sköldkörtelns parenkym och produktion av antikroppar mot sköldkörteln, vilket så småningom kan leda till en minskad produktion av sköldkörtelhormoner (hypotyreos).

Hashimotos tyreoidit, uppkallad efter den japanske läkaren Haraku Hashimoto som först beskrev sjukdomen 1912, är en av de vanligaste orsakerna till hypotyreos i världen, med en incidens på 0,3-1,5 fall per 1 000 personer. Flera faktorer, utöver genetik, kan påverka risken att utveckla hypotyreos:

• Kön, det är 4-10 gånger vanligare hos kvinnor än hos män.
• Ålder, förekomsten av sjukdomen ökar med åldern och den diagnostiseras vanligtvis mellan 30-50 års ålder. Även om den också kan uppträda under barndomen och tonåren.
• Miljöfaktorer, exponering för mikrobiologiska ämnen och nivåerna av jod, selen och D-vitamin kan i större eller mindre utsträckning påverka sjukdomsdebuten hos personer med en genetisk sårbarhet för patologin.

Hashimotos sköldkörtelinflammation utvecklas vanligtvis långsamt under flera år och kan leda till struma (förstoring av sköldkörteln) som kan ge symtom som förknippas med kompression av de anatomiska strukturerna i halsen, t.ex. dysfoni (röstförändring), andnöd och sväljsvårigheter. Sköldkörtelns aktivitet förändras i takt med att sjukdomen fortskrider, vilket minskar nivåerna av sköldkörtelhormon och kan ge symtom som förknippas med hypotyreos, t.ex:

• Trötthet, muskel- och ledvärk
• viktökning
• Torr hud, håravfall och sköra naglar
• Puffigt ansikte
• Förstoppning
• Känslighet för kyla
• Muskel- och ledvärk
• Håravfall och sköra naglar
• Depression
• Minnes- och koncentrationssvårigheter
• Hos kvinnor, kraftig eller oregelbunden menstruation eller fertilitetsproblem
• Långsam hjärtfrekvens

Det finns inget känt sätt att förebygga sjukdomen.

När sjukdomen väl har upptäckts kan övervakning av sköldkörtelhormonnivåerna, en lämplig kost (med fokus på jodinnehållet), regelbunden motion och undvikande av stress bidra till att lindra vissa symtom. Tillskott av D-vitamin och selen undersöks för att förbättra symtomen, men det finns inga specifika riktlinjer.