Peginterferoner alfa-2a -2b och ribavirin (effekt)

Kronisk hepatitvirusinfektion drabbar cirka 3% av världens befolkning och är en viktig orsak till kronisk leversjukdom. Den kan leda till cirros hos 20-30% av patienterna och hepatocellulärt karcinom hos 1-4% av fallen.

Kombinationsbehandling med antivirala läkemedel under 12-24 veckor har blivit standardbehandling för patienter med hepatit C-virus (HCV)-infektion. Behandlingens längd kan variera beroende på virusets genotyp, sjukdomens stadium och andra faktorer.

Antivirala medel för behandling av hepatit C omfattar hepatit C-proteashämmare, icke-nukleosida omvända transkriptashämmare och nukleosida omvända transkriptashämmare. Dessa läkemedel verkar direkt på HCV genom att hämma dess replikation och minska virusbelastningen i kroppen.

Behandling med boceprevir och telaprevir i kombination med peginterferon alfa och ribavirin är ett nytt terapeutiskt alternativ för behandling av kronisk HCV-infektion. Denna terapi kallas trippelterapi och används för att behandla patienter med HCV genotyp 1-infektion.

Boceprevir och telaprevir är antivirala läkemedel som verkar direkt på viruset och hämmar virusproteas, ett enzym som är nödvändigt för virusreplikation. Peginterferon alfa, som tillhör interferongruppen, används som en immunmodulator som verkar på kroppens eget immunsystem för att stimulera kroppens produktion av interferon, som hjälper till att bekämpa infektioner. Ribavirin är ett antiviralt medel som bidrar till att minska mängden virus i kroppen.

Det finns sex "klasser" eller subtyper av HCV, beroende på genetiken hos var och en av virusstammarna (varianterna). Dessa kallas "genotyper" och benämns med nummer, från 1 till 6. De olika genotyperna leder till olika svar på behandlingen. Genotyp 1 är den vanligaste (förekommer i 75% av fallen), men tyvärr svarar dessa patienter inte lika bra på behandlingen som de med de andra genotyperna. Traditionellt har två typer av behandlingar använts:

• Antivirala medel: dessa verkar direkt på viruset och hindrar det från att replikera sig.
• Interferoner: en grupp immunmodulerande medel som verkar på själva immunsystemet och förstärker och upprätthåller ett adekvat försvar mot infektioner.

Eftersom de två mekanismerna kan förstärka varandra finns det en kombinationsbehandling, med två eller tre läkemedel, som använder båda vägarna samtidigt.

Interferon tolereras i allmänhet väl och biverkningar som kräver att behandlingen avbryts är sällsynta. En stor andel av patienterna kan dock inte få någon av de vanligaste typerna av interferon eftersom det påverkar andra tillstånd (autoimmuna, kardiologiska, hematologiska etc.) eller eftersom de får allvarliga biverkningar av det. Därför har man undersökt alternativa interferonfria behandlingar, bland annat kombinationsbehandling med nya, mer effektiva antivirala medel.

I behandlingen av kronisk HCV-infektion ingår också att äta en välbalanserad kost, dricka mycket vätska, undvika alkohol och motionera. Vid leversjukdom i slutstadiet kan levertransplantation vara det enda behandlingsalternativet.

Det finns inget effektivt vaccin som kan förhindra HCV-infektion; därför bör förebyggande åtgärder inriktas på att undvika infektion genom hygieniska och sanitära förbättringar.

• Patientprofylax: undvik alla faktorer som orsakar leverskada (alkohol, järnöverbelastning, hepatotoxiska läkemedel). Vaccination mot hepatit A och B.
• Miljöprofylax:
  • Vertikal överföring: amning och förlossning bidrar inte till vertikal överföring, så amning bör inte avskräckas och graviditet bör inte kontraindiceras hos kvinnor med kronisk HCV-hepatit.
  • Horisontell överföring: undvik att dela raknings- och hårborttagningsverktyg, tandborstar, saxar etc. Hos stabila par bör barriärmetoder användas för att förhindra sexuell överföring på grund av deras låga incidens.