Detektering av sparris lukt

Efter att ha ätit sparris kan vissa människor känna en omisskännlig arom i urinen. Alla människor har inte denna förmåga, som påverkas av genetik.

Näsans epitel innehåller ett stort antal luktreceptorer som är specialiserade på att känna av luktmolekyler. Med hjälp av olika kombinationer av receptorer kan människan känna tusentals olika lukter. Det är tillgången på olika typer av receptorer som avgör vilka lukter som kan detekteras och vilka som inte kan detekteras.

När vi äter sparris bildas svavelföreningar (metanetiol och S-metyltioester) i kroppen som utsöndras i urinen och ger sparrisen dess karakteristiska lukt. Upplevelsen av sparrislukt i urinen varierar dock mellan olika individer, och vissa kan inte känna den. Den troligaste förklaringen är att dessa individuella skillnader beror på en specifik anosmi (förlust av luktsinnet). Specifika anosmier är vanliga för biologiskt viktiga lukter, såsom flyktiga steroidhormoner, svett och lukten av mänsklig urin i olika näringstillstånd.

Hos vissa människor är de receptorer som är involverade i att upptäcka denna typ av lukt mindre funktionella och detta kan vara genetiskt betingat. Specifika anosmier är dock inte all-or-nothing-egenskaper, utan det finns kontinuerliga intervall för luktdetektion och det är möjligt att detta också är fallet för detektion av sparrislukt. Vissa människor är känsligare än andra och känner lukten lättare medan andra nästan inte kan känna den.