QT-intervall

Hjärtats QT-intervall (QTc) bestämmer tiden mellan kontraktion och relaxation av hjärtats ventriklar. Det kan förkortas vid snabbare hjärtfrekvens eller förlängas vid långsammare hjärtfrekvens utan ytterligare konsekvenser, men avvikelser i detta intervall kan få kliniska konsekvenser.

QT-intervallet representerar varaktigheten av ventrikulär systole eller kontraktion (ventrikulär depolarisering och repolarisering), och visas på ett elektrokardiogram som perioden mellan början av Q-vågen och slutet av T-vågen. Detta värde kan variera i fysiologiska situationer omvänt proportionellt mot värdet på hjärtslaget utan större konsekvenser. Det finns dock olika kliniska tillstånd som utlöser en onormal ökning eller minskning av detta intervall hos individer som kan vara genetiskt predisponerade.

Ett onormalt långt QTc anses vara onormalt långt när det överstiger 440 millisekunder (ms) hos män och 460 ms hos kvinnor. Denna ökning av kliniskt QTc kan bero på förvärvade situationer med låga blodnivåer av kalium (hypokalemi), magnesium (hypomagnesemi), kalcium (hypokalcemi), vid hypotermi, myokardischemi, ökat intrakraniellt tryck, eller på användning av vissa läkemedel eller droger såsom vissa antipsykotika, antiarytmika eller antibiotika, samt medfödda former i fallet med långt QT-syndrom. Långt QT-syndrom är en medfödd strukturell kanalopati i hjärtats kalcium- och/eller natriumkanaler eller proteiner som är involverade i moduleringen av jonströmmar. De mest relevanta manifestationerna inkluderar episoder av synkope som kan leda till hjärtstillestånd och plötslig hjärtdöd. I vissa fall kan det vara förknippat med extrakardiella manifestationer som dövhet eller neurologiska utvecklingsstörningar bland andra.

Ett onormalt kort QTc anses vara <350 ms. Denna minskning kan också förvärvas i samband med höga nivåer av kalcium i blodet (hyperkalcemi) eller kalium (hyperkalemi), användning av det antiarytmiska läkemedlet digoxin, samt den medfödda formen av kort QT-syndrom. Denna ärftliga patologi består av en kaliumkanalstörning som är förknippad med en ökad risk för paroxysmalt förmaksflimmer och ventrikelflimmer och plötslig hjärtdöd. De flesta patienter uppvisar symtom som förmaksflimmer, hjärtklappning eller svimning.

I vilket fall som helst rekommenderas uppföljning vid suggestiva elektrokardiogram, familjehistoria med plötslig död och personliga historier med synkope eller fibrillering av okänt ursprung.